ERIK AXEL KARLFELDT. 599

som den längtande flickar kallar honom. En överdådigt
komisk kraft är det också i sången om den av vårberusning
yre Johan Krylbom, »en Apollo med blaggarn till skrud>.
Till dessa oförgängliga levande typer hör ock Julia Djuplin,
en äkta syster till Ulla Winblad:

»På Larsmässbal med glans och ståt
re'n ljusen flämta matt,

och trög och tung är spelets låt

i dov och mulen natt.

Då springa salens dörrar upp,

och stråken ger ett vin —

se Julia, se djupp, djupp, djupp,

se Julia Djuplinlhb

Vilket mästerstycke är ej den lustiga dikten »Hästkarlar»,
där verskonstens hemligaste krafter användas för att åskåd-
liggöra och dramatiskt skildra de moderna centauernas
storvulna rörelser och stolta verksamhet:

»Här rider an en dunderkarl,

en kvinnas man, en barnafar,

ja här ska ni se en grann husar,

som håller fanan klar.

Han leder sin trupp i sporrande sträck,

i gupp, gupp, gupp gå skimmel och skäck,
han skriker: ”Håll in — den står som en häck
i rosentid så täck.

Allesammans ridande män

och ingen man till fots.

Allesammans stridande män

och ingen klen till mods.»

Och vilka solida, ursvenska bilder bär ej Karlfeldts sång-
mö på tungan, då hon sjunger:

»Nu spricker molnets grå madrass
vid åskans hårda knallb,

eller när det heter om den dansande Fridolin, att han »lyfter
sin mö högt mot höstmånens runda kastrullb

Aldrig har heller den gamla historien om svinaherden, som
tjänte i kungens gård, berättats i ett språk, så fyllt av must
och märg, som i Karlfeldts »Svinaherden och greven med det
goda ölsinnet». Sin bäste sven gör greven till svinadräng.
Men svennen klagar: |
