600 REALISMENS OCH NATIURALISMENS GENOMBROTT.

»Farväl, min dröm om glans och bragd;
jag är av trynfä ombelagd.

Jag repar löv vid alebäck,

jag samkar drav och hästars träck,

jag sörpar kli och agnar

att främja dessa bestars späck.»

Men en dag, när han för sin hjord på ollonbete, kommer
grevens fagra dotter gångande.

»Hon löser silkespåsens garn
och räcker fikonpaltar

och mandelbröd åt svinakarln.
De sätta sig på tuvans rund,
han kysser hennes fina mund
i skygd av breda galtar.»

Greven har under tiden setat i sitt hus och »druckit vin
ur sköna krus».

»Hans själ blir sällsamt varm och vek,
han skådar ut bland bok och ek
med vinsällt fronima blickar.

Han ser det unga parets lek,

och fadershult han nickar.

Han stiger ned, han går därut:

”Min vän, din ringhets tid är slut,
din svintjänst var en prövning,

och manligen du härdat ut

i stränga dygders övning.

Se, härligt har min hjord du fött,
att svålen glänser på dess kött.

Nu kom och sitt vid silvertråg

och njut den spis, du själv har gött,
och skumma spad med sleven,

och var min medregent och måg,

ty jag är gammal blevenl»

Enastående inom svensk diktkonst äro Karlfeldts bibliska
»Dalmålningar på rim». Liksom de gamla dalamålarne i sina
väggmålningar i allmogens stugor blandar han naivt allvar
och humor i sina penseldrag. Klassisk vorden är hans mål-
ning av Edens lustgård, enkannerligen efter syndafallet:

»Eva står skamsen i lackröd sol,
tummar sin stadiga fikonlövskjol.
Adam, i gröna kalsonger,
grinar av knip och ånger.
