ALBERT ENGSTRÖM. 607

husarar. Nu är hon rynkig som ett gammalt äpple men
har ögon svarta som kol och örnnäsa. Det är Muffa-Lotta
och Lama Johanna. »Alla dessa människospillror», säger
Böök, »äro skildrade med den säkraste konst — några få,
enkla drag, och varenda figur lever på ett oförgätligt sätt.
Det finns ingen sentimentalitet, intet programmässigt med-
lidande — tvärtom äro dessa förskräckliga varelser fram-
ställda med obarmhärtig sanning; men som genom ett trolleri
finns det värme och hjärtelag i det hela; den förpestade
luften är möjlig att andas.»

Beträffande andra framstående representanter för åttio-
och nittiotalets litteratur samt den yngre generationen av
svenska författare hänvisas till de sid. 500 anförda stora
litteraturhistoriska verken och deras litteraturförteckningar.

Den bildande konsten har i vår tid haft och har delvis
ännu en blomstringstid utan like i vår historia. Dess största
skapelser ha givit oss ovärderliga inblickar i det skönas
värld och ha särskilt uppenbarat många för oss eljest för-
dolda skönhetsvärden i svensk natur, svenskt arbets- och
folkliv och svensk historia. Detta område av vår kultur-
historia är dock alltför rikt för att kunna rymmas inom
den för »Svenska folkets underbara öden» beräknade ramen.
I stället hänvisas till Carl Laurins ypperliga lilla populärt
lagda bok »Konsten i Sverige och för dem, som önska
tränga djupare in i ämnet, till samme författares verk
»Nordisk konst? samt den av Axel Romdahl och Johnny
Roosval författade boken »Svensk konsthistoria». Förutom
de större monografier över svenska konstnärer, som finnas
omnämnda i litteraturförteckningarna till sistnämnda ar-
bete eller tillkommit efter dess utgivande, finnas mera
populära sådana i serien Verdandis småskrifter.

Av våra sceniska konstnärer är det två, inför vilkas
minne vi här skola stanna: de bägge, vilkas öden voro mer
underbara än någon annans.
