618 JENNY LIND OCH KRISTINA NILSSON.

med, hade hon delat med sig åt olyckliga medmäaniskor.
Betecknande är ett brev, som hon på våren 1841 från Malmö
sände en förtrogen vän i Stockholm. Jenny ber henne gå
in i ett hus vid Klara västra kyrkogata på nedre botten:
»Fråga efter målar Bruhn, en sjuk stackars man, som legat
i 14 år till sängs; jag glömde att ge honom hans månadspen-
ning, då jag for från Stockholm. Vill du vara god och ge
honom 8 riksdaler banco, och säg honom, att det är för juli
och augusti månader! Hälsa honom från mig, även hans
hustru, och förlåt din vän, som på detta sätt besvärarl»

I mån som hennes inkomster växte, använde hon cärav till
att understödja unga konstnärer och skänkte bort stora
summor till välgörande stiftelser. Från den dag, hon intog
en plats på den europeiska skådebanan, sjöng hon aldrig
i sitt fosterland för egen vinst. Hon vwville ej ta ett öre ifrån
sina landsmän. Hela sitt gage för en serie uppträdanden på
Kungliga teatern i Stockholm under vintern 1847—48 anslog
hon till en fond för grundande av en uppfostringsanstalt för
medellösa barn med utmärkt begåvning för scenen. Hon
hade, som hon själv skrev, »från sin barndom varit vittne till
de försakelser och de prövningar, dem nödens barn äga att
bekämpa på denna bana, som gömmer så många törnen bland
rosorna». Och nu ville hon göra, vad hon förmådde, för de unga,
vilka »sakna den omvårdnad av föräldrar eller anhöriga,
varförutan de i sedligt och konstnärligt hänseende kunna
antingen gå förlorade eller icke upphinna den högre utveck-
ling, vartill deras anlag giva förhoppning».

Man behövde icke vara ängslig för att det ej skulle bli pengar
av för hennes vackra välgörenhetsinrättning. När hon första
gången uppträdde, bildades kö vid biljettluckan kvällen förut,
tolv timmar innan den skulle öppnas. »På morgonen», säger
en samtida, »stod kön såsom en ofantlig orm i långa bukter
utåt Gustav Adolfs torg, och där såg någorlunda tålmodigt
ut; men invid teaterporten rasade oväsendet så mycket vil-
dare. Skrik, stampningar, knuffar; flera personer kullkastades
och kulltrampades; de tjocka ledstängerna av järn inne vid
porten sönderbrötos; de sönderslitna kläderna eller bitar
därav dansade med mössor och hattar i luften. Det uppgavs,
att människoliv blivit spillda, men polisen lät offentligen
förneka det.» Etfter biljettförsäljningens slut »öppnades
