JENNY LIND. 623

— såsom hon anförtror sin vän tonsättaren Josephson —
»efter mycken och mogen överläggning och efter dödandet av
alla illusioner, med bara klara, nakna sanningen framför mig,
beslöt jag att icke visa bort den, som visat sig ädlast och mest
sansad av alla, jag hade setts.

Makarna Goldschmidt bosatte sig först i Dresden och sedan
utanför London i en förtjusande villa. Äktenskapet blev
mycket lyckligt och välsignades med tre barn. Ända till år
1883 fortsatte Jenny Lind-Goldschmidt att ge konserter.
Kritiken konstaterade väl snart nog, att hennes röst förlorat
mycket av sin ungdomliga friskhet, men det förtog icke det
hänförande i hennes uppträdande, ty hon »bildade sina toner
icke med rösten utan med själenm». En av tidens främsta
musikkännare blev så gripen första gången han hörde henne
— det var i Haydns »Skapelsen» och sångerskan var då 35 år —,
att han måste dölja sitt ansikte, »ty», säger han, »jag grät i ett
från hennes första till hennes sista ton. Vackrare röster har
jag måhända hört men aldrig vackrare sång.»

Intresset för hennes sång avspeglades alltjämt i hennes
inkomster. De belöpte sig under en säsong i England till
30,000 pund eller inemot 1 !/2 million kronor. Ingen konsert-
givare hade kommit upp till så höga honorar.

Det var hennes stora välgörenhet, som drev henne att upp-
träda ännu så länge hon kunde tänkas hjälpa fram en behjär-
tansvärd sak genom att sjunga. Vid fyllda 60 års ålder
kunde hon ännu sjunga så, att det var en upphöjd konst-
njutning att höra henne.

Två gånger var hon hemma i Sverige och hälsade på gamla
vänner, och besökande svenskar blevo alltid gästfritt mot-
tagna i hennes hem i Dresden och London.

På hösten 1887 avsomnade hon stillaa En av de sista
dagarna, medan hon låg på sin dödsbädd och hennes dotter
öppnade fönsterluckorna för att släppa in morgonsolens
strålar, lät sångerskan sina läppar forma sig till de första
tonerna av den gamla älskade sången »An den Sonnenschein».
Det blev Jenny Linds svanesång.

Hennes härliga toner ha för alltid förklingat, men de ha
icke förklingat spårlöst, ty Jenny Linds mål var icke att
behaga för stunden blott utan att, som hon själv sagt, »söka
lyfta sina åhörare till den eviga skönhetens och renhetens
