KRISTINA NILSSON. 625

igen.» Den lilla var också rent otroligt duktig och försigkom-
men. En vacker dag hade hon berättat för sin mamma: »Nu,
mor, kan jag läsa.» Modern trodde naturligtvis först, att
flickan gycklade, men hon kom på andra tankar, när den lilla
tog fram en psalmbok och började stava högt ur den. Stina
hade av några större barn lärt sig bokstaverna, och sedanhade
hon fortsatt på egen hand.

Greve Hamilton var borta, när Jonas Nilsson blev vräkt,
och när godsägaren kom hem igen, var det för sent att göra

Snugge. Kristina Nilssons födelsehem.

något åt saken. Men han gav i stället Nilsson en annan stuga
på Lövhult, som hörde till Huseby. Nilsson tjänade sedan
som statare på herrgården.

Lika lätt, som Stina lärt sig läsa, gick det för henne att spela
fiol. En av hennes bröder hade en dylik dyrgrip, som hon
kastat många längtansfulla blickar på, innan hon fick pröva
den. Hon var då hela åtta år. Det var rent otroligt, vad
den lilla förmådde med stråken. Alla melodier, som hon
hörde, kunde hon nästan genast spela. Sämre gick det, när
hon skulle hjälpa mor med husliga sysslor. Men bannor beto
inte på henne. »Jag blir aldri' nån bonnpiga ändå», sade hon.
