DET DRAR UPP TILL OVÄDER. 651

visa världen, att hela Sveriges folk stod enigt kring beslutet
att med all kraft försvara sig. Både det liberala och det
socialdemokratiska partiets hövdingar medverkade nu med
vacker självövervinnelse till en lösning av försvarsfrågan,
som de förut ansett sig böra bekämpa. Under intryck av
den överhängande faran talade de manande ord om natio-
nell samling till sina meningsfränder. Redan den 8 augusti
kunde Staaff meddela Hammarskjöld, att regeringens för-
slag om infanteriets övningstid numera kunde påräkna
sådan anslutning från det liberala partiet, att det hade riks-
dagens majoritet för sig. Även på övriga punkter godkändes
regeringens förslag i allt väsentligt.

Så hade Sveriges folk nu som så många gånger förr inför
en utifrån hotande fara för vår självständighet bevittnat en
högtidsstund av nationell samling. En av dem, som kraftigast
bidrogo därtill i det avgörande ögonblicket, var Karl Staaff,
som ett år därefter ej längre fanns bland de levandes tal.

När Karl Staaff gick bort, sörjdes han i vida kretsar,
ty han var en :folkets man, en statsman, vars omtanke
sträckte sig till de ringaste mödans trälar och isynnerhet
till dem, ty aktning för människovärdet var den bärande
kraften i hans livsgärning. Få offentliga personer i vårt
land ha i sin livsgärning mötts med en sådan storm av hat
som han. Men å andra sidan är det ej många partiledare,
som i så hög grad kunnat räkna på sina anhängares orubb-
liga förtroende och tillgivenhet.

Det var inga värmande och tjusande personliga egenskaper,
som gjorde honom till de frisinnades hövding. Det var endast
några få personer, som kommo honom närmare inpå livet
— på de andra verkade han kyligt reserverad enstöring.
Någon trevlig sällskapsbroder var han minst av allt. Och
även de, som stodo honom nära i arbetet, beklagade
sig ibland över bristande meddelsamhet från »den store
tigaren».

Till stor del berodde detta på den väldiga arbetsbörda,
som vilade på hans axlar. Hans arbetsförmåga var visserligen
ovanlig, men inför de otaliga uppgifter, han själv tog på sig,
märktes det, att även den starkaste har gränser för vad han
rår med. Staaff hann helt enkelt icke meddela sig med
folk så, som han helst bort i egenskap av demokratisk le-
