688 POLITISKA FÖRHÅLLANDEN PÅ GUSTAF V:S TID.

alltså beslag på vissa skogsområden över hela landet, vilka
med hänsyn till transportförhållandena ansågos ligga bäst
till; och den bränslekvantitet, som därinom skulle avverkas,
bestämdes till vad som motsvarade den årliga tillväxten för
hela landet. Den avverkade veden betaltes enligt taxa,
uppgjord av en riksvärderingsnämnd och efter liberala be-
räkningsgrunder. De löner, som kommissionen betalade för
vedhuggningen, voro betydligt högre än de vanliga. Men
detta ansågs nödvändigt för att få arbetena i gång och be-
drivna med den fart, som behövdes under så trängande
förhållanden. På hösten 1917 var en härskara på inemot
60,000 man helt eller delvis i arbete för kommissionens räk-
ning. För att ingenting skulle förfaras av det nu så särskilt
värdefulla bränslet, anskaffade kommissionen stora maskiner,
som av grenar och ris tillverkade s. k. ristugg, stubbryt-
ningsmaskiner och en del andra dyrbara apparater, väl-
menande till sitt syfte men oskäligt dyrbara att anskaffa
och hålla i gång.!

För transport av den behövliga veden till Stockholm,
Göteborg och andra större konsumtionsorter samt till det
skogfattiga Skåne användes till stor del förhyrda eller av
kommissionen inköpta ångbåtar och pråmar.

k

För lokomotiveldning kunde stenkolen endast i mindre
utsträckning utbytas mot ved. Vedeldning nedsätter näm-
ligen lokomotivets dragkraft högst betydligt. Därför in-
verkade stenkolsbristen särskilt ogynnsamt på järnvägs-
trafiken, och i och med att järnvägarnas transportförmåga
sjönk, drabbades också industrin av stora svårigheter. För
järnvägstrafiken blev kolbristen så mycket kännbarare,
som man under de första krigsåren vant sig vid att taga

1 Det var många goda historier i gång om bränslekommissionens
tuggmaskiner å 100,000 kronor Ppr styck, vilka nu tillhöra en nästan
förhistorisk period. Ej på långt när alla av dem kommo i gång med sina
tuggverktyg, men om en av dem, som stått och rört på sina järnkäftar
en längre tid, berättas, att en oförstående lekman tillät sig en närgången
fråga till de arbetare, som skötte vidundret, vad det blev för resultat
av tuggningen. »Ristugg, förståss», svarade de och pekade på en hög
risbuntar. — »Vad använder man dem till?» — »De” går åt till att elda
tuggmaskinen med.>
