VI OCH VÄRLDSKRIGET. 699

detta förhållande framhölls från svensk och:' åländsk sida
bland annat, att vid fredsunderhandlingarna i Fredrikshamn
1809 hade de svenska underhandlarne instruktion att i värsta
fall få avträda Finland men icke Ålandsöarna, vilka måste
förbliva svenska, »såsom de varit sedan urminnes tid». Vad
som emellertid var det avgörande för svenska regeringen
var ålänningarnes egen önskan, och därför gav vår rege-
ring sitt stöd åt deras sak på stormakternas fredskonferens.

Från svensk sida förefanns ingen mera allmän entusiasm
för tanken på att återfå Åland. Visserligen innebar ögrup-
pen i annan makts hand ett strategiskt hot mot Sveriges
huvudstad, eftersom avståndet dit ej är större, än att Stock-
holm därifrån kan bombarderas med moderna grova kanoner;
men å andra sidan insågo vi, att Ålands förvärvande skulle
kosta oss vida mer, än det smakade. Ty vid ett nytt krig i
Östersjön skulle det vilja mycket starka försvarsåtgärder till
för att den ur strategisk synpunkt eftersökta ögruppen ej
skulle falla i händerna på någon av de rivaliserande makterna.
Vad som bestämde Sveriges hållning var — det kan ärligt
och utan förhävelse sägas — önskan att hjälpa en liten
men enig befolkning av svensk nationalitet att åter få kalla
Sverige sitt fosterland. När folkomröstningen ägde rum, ut-
talade sig nämligen Ålands röstberättigade män och kvinnor
så gott som enhälligt för förening med Sverige.

För att bemöta denna opinionsyttring' beslöto den finska
regeringen och lantdagen att ge öborna en långt gående själv-
styrelse, men det åländska landstinget vägrade att acceptera
erbjudandet. Stämningen hade hunnit bli mycket upphetsad
både i Finland och på Åland, när Nationernas förbunds råd
på sommaren 1920 upptog den kinkiga frågan till behandling.
Den kommission av framstående rättslärde, som rådet till-
satte för att utreda frågans juridiska sida, kom till det re-
sultatet, att Finland icke hade några rättsligen grundade an-
språk på Åland, att frågan om Ålands självständighet alltså
icke var någon enbart finsk fråga utan en internationell och
såsom sådan hörde under Nationernas förbund, av vwvilket
både Sverige och Finland voro medlemmar.

Häremot avgav finska regeringen en skarp protest. Natio-
nernas förbunds råd beslöt då tillsätta ännu en kommission av
tre rapportörer för att ytterligare undersöka frågan och fram-
